Skrev detta igår förmiddags och trodde jag publicerade det, men det gjorde jag visst inte. Så det kommer nu istället :)


Usch och fy för natten till idag. Jag hade tokont igår när vi skulle gå och lägga oss och tyckte att sängen verkade alldeles för mjuk. Så jag bäddade åt mej i soffan. Låter hemskt, men det känns som om jag skulle kunna göra vad som helst för en hel natts sömn. (Jag vet, jag ska inte säga nåt, som ska bli småbarnsförälder, men nu säger jag så ändå). Iallafall, bäddade och gick och la mej. Sov så inihelvete oroligt. Men det var svinkallt i lägenheten så jag ville inte gå upp och behöva ta av mej täcket.
Jag somnar till slut och vaknar med ett ryck, alldeles glödhet. Jag drömde att vi satt inne hos våra grannar. Det riktigt spöregnade ute, blåste och åskade som sjutton och vi satt och funderade på när strömmen skulle gå. Helt plötsligt ligger jag i deras soffa och sover. Jag vaknar (i drömmen alltså) Alla är borta, det åskar som fasen och det är helt kolsvart. Jag ser ingenting. Börjar leta efter Anders, men ropar efter pappa (?!). Men det åskar så mycket så attt ingen hör mej. Jag ropar högre och högre. Får för mej att Anders sitter vid mina fötter och stäcker mej efter hans hand. Får tag i en hand, men förstår med en gång att det inte är Anders hand, utan ett litet litet barns hand. Men mitt barn låg ju fortfarande i min mage. Drömmer i drömmen att barnet är ett spöke och börjar tokskrika. Sen vaknar jag. Sen gick det jävlarimej fort in till sovrummet där Anders låg. Och av någon konstig anledning så var han vaken. Han som alltid sover som en gris på nätterna. Undrar just om jag skrek på riktigt? Jag kröp ner under täcket och Anders höll om mej och jag snyftade: Jag hittade inte dej. Anders mumlade nåt, men då hade jag redan somnat. Anders är verkligen min Trygghet nr 1.