Anders blir arg på mej ibland och skäller lite när jag har nedräkning till allt. Han tycker att jag flyr och aldrig kan leva i nuet. Tror han har rätt. Jag räknar ner till allt. Och tror allting att allting blir bätte sen. Som nu bara. Nedräkning tills jag slutar jobba. Nedräkning tills Lill-fis kommer. Nedräkning till huset blir klart. Allting blir så mycket bättre sen. Men är det verkligen så? När Lill-Fis väl kommer kommer jag ha nedräkning tills h*n fyller ett, eller tills h*n börjar gå, eller tills h*on börjar skolan. När huset väl står där, kommer jag ha nedräkning tills vi får byggt ut, eller byggt en altan, eller målat om. Vad är det jag egentligen tror ska bli så mycket bättre sen?!
Fan vad jag måste skärpa mej!