Barnmorskan hann skrämma upp mej rejält igår. Hon var helt säker på att det var ett huvud honom kände vid revbenen. Fy vad nära jag var att börja lipa. Men sen när ultraljudsmaniken kom fram så såg man klart och tydligt att det var en liten liten rumpa. Och då började jag nästan lipa för det.
Så Lill-Fisen sköter sej och ligger precis som h*n ska. Så duktig så.
Fast inatt han h*n inte vart allt lika duktig. H*n har sparkat och sparkat och boxat och boxat precis hela natten känns det som. Och Anders har legat tvärs över hela sängen och snarkat som en gris. Trötter stackarn. Så det är fruktansvärt skönt att veta att man inte har ett jobb man måste upp till när man ligger där i sängen och hatar hela världen. 

Men nu är det dag och Anders och Lill-Fisen är det bästa som finns! :)